Gästledare
Handel med narkotika:
dags att avskaffa dödsstraffet
Griffith Edwards, Tom Babor, Shane Darke,
Wayne Hall, John Marsden, Peter Miller och Robert West
Denna ledare hävdar att dödsstraff för personer som dömts för handel med narkotika och andra drogrelaterade brott borde avskaffas, eftersom det både är ineffektivt som brottsförebyggande åtgärd och strider mot de mänskliga rättigheterna (Lines 2007). Den slutsatsen kan dras efter en genomgång av argument i motsatt riktning och med erkänsla av och respekt för att olika kulturer har olika åsikter om vad som avses med rättvisa. Ledaren hävdar vidare att den internationella kåren av narkotikaforskare har ett ansvar att understödja förkämparna för avskaffandet av dödsstraffet i deras strävanden – tystnad kan inte vara den rätta reaktionen inför de fortsatta och irrationella justitiemorden.
Kontext: bevarandet
av dödsstraffet generellt sett
Om dödsstraffet helt skulle avskaffas i lag i de länder, som ännu förespråkar dess bevarande, skulle avrättningar av personer som brutit mot narkotikalagarna naturligtvis samtidigt upphöra. Sedan slutet av Andra världskriget har trenden i många delar av världen gått mot en sådan allmän abolition. En färsk rapport (Amnesty International Report 2008a) visar att från och med 2007 har totalt 135 nationer avskaffat dödsstraff i lag eller i praktiken. 63 länder återstår som s.k. retentionister, även om dock endast 24 av dem faktiskt verkställde dödsdomar under år 2007. I en historisk omröstning i FN:s generalförsamling den 18 december 2007 antog 104 länder en resolution för ett världsomfattande moratorium för avrättningar (52 länder motsatte sig resolutionen, bl.a. Myanmar, Zimbabwe och Libyen, liksom även USA) (Amnesty International Report 2008b). Den internationella statistiken är inte helt pålitlig: Kina ser ut att toppa ligan med 470 rapporterade avrättningar för alla slags brott år 2007, men det är möjligt att den verkliga siffran uppgår till flera tusen. Plats nummer två i den internationella rankinglistan innehas av Iran (207 avrättningar under 2007), följt av Saudi-Arabien (143), Pakistan (135) och USA (42). År 2007 avrättades åtminstone 1 252 personer i totalt 24 länder (Amnesty International Report 2008a).
Det finns 10 retentionistländer i Asien/Stillahavsområdet, men i Europa är det bara Vitryssland som fortfarande tillämpar dödsstraff. Avrättningar utförs på olika sätt och kan vara antingen offentliga eller televiseras, eller kan i vissa fall ske i yttersta hemlighet med påföljande svårigheter för familjerna att lokalisera och hemföra kroppen. Officiellt har avrättningar genom stenande avskaffats i Iran, men sådana försiggår troligen alltjämt: offret grävs ner till midjan och en folkhop förses med små stenar, för att förlänga lidandet (Amnesty International UK 2008). I vissa länder kan så små barn som 13-åringar avrättas (Amnesty International Report 2008a).
Dödsstraff för narkotikahandel:
retentionisternas argument
I allmänhet framförs två huvudsakliga slag av argument för behållandet av dödsstraff (Ihra 2007). För det första åberopas ett symboliskt berättigande. Narkotika-handeln betraktas som en avskyvärd hantering. Den korrumperar ungdomen, den förstör de traditionella värdena, den är ett utifrån kommande hot och oerhört vinstbringande för sina utövare. Det är en handel, som kan ge upphov till narkoterrorism och som i värsta fall hotar att omstörta staten. Narkotikalangare dödar sina offer och skjuter utan betänkande ner representanter för lag och ordning. För det andra åberopas det "rationella" argumentet: förödande sjukdomar anses kräva drastiska botemedel. Man kan mycket väl hävda att det inte är fel av staten att ta ett liv, ifall det räddar andra liv. Dödsstraffet utrotar deltagandet i denna ondskans vandel och avskräcker på ett unikt sätt andra från att ge sig in på området, menar man.
Hur fungerar det i praktiken? Här är några exempel på följderna. Singapore har instiftat ovillkorligt dödsstraff för innehav av mer än 15 gram heroin, 30 gram kokain eller 500 gram cannabis (International Narcotics Control Board 2008), kvantiteter, som i många andra jurisdiktioner snarare skulle anses som avsedda för personligt bruk än för försäljning. Andra länder, som förespråkar ovillkorliga avrättningar är Brunei, Indien, Laos, Malaysia och Nordkorea (Amnesty International Report 2008b). Kina markerade FN:s anti-narkotikadag med en massavrättning av 55 narkotikalangare, som verkställdes under bara 2 veckor i juni 2006 (Amnesty International in Asia & the Pacific 2007). Utanför Yemens kust hejdade den amerikanska flottan en fiskebåt, som visade sig ha 1,5 ton hasch ombord. Amerikanerna överlämnade besättningen på tolv iranier till myndigheterna i Yemen, som dömde en av männen till döden och de övriga till 25 års fängelse. Åklagaren har överklagat denna förmenta mildhet och krävt att alla inblandade skall dömas till döden (Kuwait Times 2008). Det är svårt, om inte omöjligt, att ens ungefärligen uppskatta det antal narkotikalangare som årligen avrättas i världen, men i vissa länder står de för majoriteten av alla avrättningar och de ökar i antal.
Resonemangets
andra sida
De som motsätter sig tillämpningen av dödsstraff för handel med narkotika bygger också sannolikt sitt resonemang på två slags argument. För det första hävdar de troligen, samtidigt som de medger att kontrollerade jämförelser är omöjliga att göra, att dödsstraff för dessa brott inte är, och rationellt inte kan förväntas vara, ett effektivt avskräckningsmedel. Det finns oräkneliga exempel på blomstrande droghandel trots de mest drakoniska straff, av den enkla orsaken att det är de fattiga och lättersättliga "mulorna" och smålangarna som sannolikt åker fast och avrättas, medan de stora langarna är oemottagliga för åtal och istället mutar eller skjuter sig ut. Det råder inte bara brist på påtagliga bevis vad effektiviteten angår, utan en omfattande forskning om straff som avskräckning tyder mycket starkt på att sannolikheten att bli upptäckt är ett starkare avskräckningsmedel än straffets intensitet (Blum & Cohen & Nagin 1978). Ett talande exempel utgör rattfylleriet: detta potentiellt dödliga beteende kräver inte dödsstraff, utan en indragning av körkortet tillsammans med stark polisiär insats. I Afghanistan lär opiumodlarna inte bara betala 10 % av sin vinst till talibanerna utan de kan också betala en informell skatt på 10 % till polisen, varefter de kan arbeta i relativ ostördhet för tillsynsmyndigheterna (The Guardian 2008). Forskningen i den komplicerade, interaktiva narkotikakontrollen har under de senaste åren utvecklats alltmer (Caulkins & Sevigny 2005; Caulkins 1998; Kleiman 1992). Men trots att det finns goda, forskningsbaserade skäl att tvivla på den sannolika effektiviteten av dödsstraffet som ett led i en nationell kontroll (Caulkins & Sevigny 2005), är det svårt att identifiera en forskningsstrategi, som uttömmande kunde pröva frågan.
Det andra argument, som sannolikt tillämpas av abolitionisterna, är att dödsstraff för denna typ av brott strider mot de mänskliga rättigheterna. De tre nuvarande internationella narkotikakonventionerna, som majoriteten av världens länder har undertecknat, talar inte om tillämpning av dödsstraff. Emellertid har FN antagit garantier (Ihra 2007), och i ett uttalande, som strävar att bevaka dödsdömdas rättigheter, deklarerat att "dödsstraff får tillämpas enbart för allvarligare brott, underförstått att dessa inte omfattar andra än intentionella brott med dödliga eller andra extremt allvarliga följder" (International Narcotics Control Board 2008). Den vederhäftiga juridiska tolkningen av detta uttalande stöder sannolikt åsikten att dödsstraff för narkotikahandel är ett brott mot de mänskliga rättigheterna – langning är inte en mera omedelbar eller oundviklig dödsorsak än försäljningen av bilar eller tobak (UN Secretary General Report 1995). Om bevis för eller emot det effektiva, logiska och etiska i avrättningar av narkotikalangare skulle läggas fram för vilken som helst jury, som inte vore korrumperad, vilket utslag skulle man kunna vänta sig av den? Denna ledare vågar påstå att den juryn utom allt tvivel skulle döma till förmån för uttrycklig abolition.
Narkotikaforskarna
bör säga ifrån
Man behöver inte förutsätta konsensus för att anse att drogforskare, med olika slags bakgrund, har auktoritet nog att ta del i denna debatt. Somliga, kanske de flesta, vill förmodligen höja sin röst för abolitionisternas sak, sporrade av övertygelsen att tystnad under dessa förhållanden närmar sig efterlåtenhet. Tillsammans har världens narkotikaforskare och forskarsamfund en stark röst och en röst som bör höras i denna fråga. Tidskriften Addiction har därför skickat en kopia av denna artikel tillsammans med ett följebrev till ett antal relevanta nationella och internationella professionella organisationer och till redaktörerna i alla de 67 tidskrifter, som är medlemmar i ISAJE (The International Society for Addiction Journal Editors).
Läsare av denna tidskrift, som önskar göra en liknande personlig framställning, kan ha nytta av följande kontaktuppgifter: Secretary General of the UN: UN Headquarters First Avenue at 46th Street New York, NY 1017; President of the UN International Narcotics Control Board secretariat@incb.org; Director General of WHO chaibf[at}who.int. Addiction skulle vara tacksam om en kopia av alla eventuella framställningar skulle sändas till: National Addiction Centre, 4 Windsor Walk, London, UK. e-mail: Louisa[at]Addictionjournal.org.
Översättning: Ghita Jäntti
Griffith Edwards
National Addiction Centre
E-post: louisa[at]addictionjournal.org
Tom Babor
University of Connecticut
E-post: babor[at]nso.uchc.edu
Shane Darke
University of New South Wales
E-post: s.darke[at]unsw.edu.au
Wayne Hall
University of Queensland
E-post: w.hall[at]sph.uq.edu.au
John Marsden
National Addiction Centre
E-post: john.marsden[at]iop.kcl.ac.uk
Peter Miller
Deakin University
E-post: petermiller.mail[at]gmail.com
Robert West
University College London
E-post: robert.west[at]ucl.ac.uk
REFERENCES
Lines, R. (2007): The Death Penalty for Drug Offences: A Violation of Human Rights Law International Harm Reduction Association. London
Amnesty International Report (2008a): Death Sentences and Executions in 2007. Amnesty International UK. London
Amnesty International Report (2008b): The Death Penalty Worldwide: Developments in 2007. Amnesty International UK. London
Amnesty International UK (2008): Death Penalty in 2007: Media briefing Amnesty International UK, London
Ihra (2007): End Death Penalty for Drug Offences – New Report.
[Ref. November 2008. Online: http://www.ihra.net/Assets/456/1/MediaRelease10December2007.pdf]
International Narcotics Control Board (2008): Report of the International Narcotics Control Board, ISBN 978-92-1-148232-4
Amnesty International in Asia & the Pacific (2007): Asia-Pacific: Death sentences for drug-related crimes rise in region.
Ref. November 2008. Online: http://asiapacific.amnesty.org/apro/aproweb.nsf/pages/adpan_a-p_anti-drug_ASA010032007
Kuwait Times (2008): Iranian faces death penalty in Yemen for drug trafficking.
[Ref. November 2008. Online:
http://www.kuwaittimes.net/read_news.php?newsid=MTI0ODU1MzI1MQ]
Blum, A. & Cohen, J. & Nagin, D. (1978): Deterrence and Jurisprudence: estimating the effects of criminal sanctions on crime rates. New York: National Academy of Science
The Guardian (2008): Life in Helmand, where rich rewards are reaped by poppy farmers, police and the Taliban.
[Ref. December 2008. Online:
http://www.guardian.co.uk/world/2008/dec/22/drugs-trade-government-corruption-afghanistan]
Caulkins, J.P. & Sevigny, E. (2005): How many people does the US incarcerate for drug use, and who are they? Contemporary Drug Problems 32: 405-428
Caulkins, J.P. (1998): The cost-effectiveness of civil remedies: the case of drug control interventions. Crime Prevention Studies 9: 219-237.
[Online:
http://www.popcenter.org/Library/CrimePrevention/Volume_09/Cost-Effectiveness.pdf]
Kleiman, M.A.R. (1992): Against Excess: Drug Policy for Results. New York: Basic Books
UN Secretary General. Report (1995): Capital punishment and implementation of the safeguards guaranteeing the protection of the rights of those facing the death penalty. [Online: http://www.un.org/documents/ecosoc/docs/1995/e1995-78.htm].
till sidans början
innehåll 5/2009